tinalundin.blogg.se

Här bloggar jag om mitt arbete som kriminalinspektör och om mitt stora intresse hästar.

God Jul

Publicerad 2016-12-19 18:00:00 i Allmänt,

Jag önskar Er alla en riktigt God Jul. Tyvärr har jag inte haft tid att uppdatera sidan på länge. Mitt nya chefsjobb (som är otroligt stimulerande) tar mycket tid och mina hästar likaså. Jag har hunnit med att förmedla en del fina fälttävlanshästar och jag har även hunnit med mina dressyrelever, men annars har det mest varit sova och äta de få lediga timmar jag haft. År 2017 börjar med en välförtjänt semester tillsammans med Tomas, våra grabbar och deras sambos. Ska bli helt fantastiskt. Jag längtar verkligen till värmen, gemenskapen med barnen och all kärlek. Har en massa spännande projekt nästa år. Jag lovar att bli bättre på att uppdatera. Ska dessutom utbilda mig en del av tiden. Mer om det längre fram. Kram.

Ny förbundskapten och mer fullblod!

Publicerad 2016-10-09 14:55:00 i Allmänt,

Det diskuteras och spekuleras runt vem som ska bli ny förbundskapten i fälttävlan. Tyvärr tror jag inte, att min favorit Erik Duvander kommer att vara intresserad. Han bor långt bort och har sin familj där och dessutom anser han nog, att ersättningen inte är tillräcklig. Det finns fler som omnämns och några av dem skulle säkert göra ett bra jobb. Jag tror på, att det ska vara ett team som tillsammans leder sporten framåt. Tre eller fyra personer (som det varit under Staffans ledning) som jobbar mot samma mål med sina respektive specialitéer. Jag har många tankar och idéer om hur man kan utveckla sporten. Något jag anser är väldigt viktigt, är att fånga upp de nya ryttarna som är på väg upp till trestjärnig nivå eller redan startat någon enstaka trestjärnig tävling. De måste få "vara med och känna på konkurrensen" i tid, så att de samlar erfarenhet i god tid innan nästa OS. Det är dags att föryngra landslaget genom att släppa fram de unga, begåvade ryttarna. Därmed inte sagt, att man på något sätt ska ställa de äldre, rutinerade ryttarna utanför. Deras kunskaper behöver förmedlas nedåt i leden i betydligt större omfattning än vad som sker nu. Jag tror också, de yngre måste skickas ut på lite svårare banor. Strzegom i alla ära, det är en fin tävling, men konkurrensen är inte tillräcklig. Ska våra ryttare lyckas måste de få möta, iaktta och lära av elitryttarna i världen. De måste styras till banor, där konkurrensen finns. Annars kommer vi aldrig att lyckas i mästerskapen. Dessutom måste man förbättra ryttarna i hoppmomentet. Det ska vara nästintill en självklarhet att de hoppar felfritt, så bra hästar har vi i landet. Jag har varit med på en- och tvåstjärniga tävlingar under året och förundras över vilka brister det finns just i hoppmomentet. Svenska ryttare har blivit bättre på att rida både dressyr och faktiskt även förbättrat terrängmomentet, men hoppningen släpar efter tyvärr. Tränar man på att tävla hoppning alldeles för sällan? Man kan ta en ryttare som Anna Hassö och Hannes Melin som exempel. De rider mer och mer hoppning nu. De har blivit riktigt, riktigt duktiga hoppryttare. Jag säger absolut inte, att de var dåliga hoppryttare innan. Vad jag menar är, att de tränar och tävlar betydligt mer hoppning idag och de ger ett säkrare och stabilare intryck varje gång man ser dem. Våra fälttävlansryttare måste kanske fokusera mer på hoppningen? En säker hopphäst ger ju dessutom en säker terränghäst! Har dressyren fått för stor betydelse, eftersom det tjatats om den de sista tio åren? Fokuseras det för mycket på att bli riktigt bra där? Är just det fokuset det säkraste i vår tuffa sport? Dressyren är viktigt, absolut. Men lydnaden är ju viktig i hoppningen också? Tar det ena ut det andra? Jag tror, att det finns en del att göra på att skärpa vårt fokus på felfria hoppningar. Och dessutom, tränas det tillräckligt mycket terräng? Blir tävlandet den enda träning hästarna får, när säsongen är igång? Här finns också en del att diskutera. Att jogga lite dressyrridning och avsluta med att cantra över några terränghinder? Vad är viktigast för ekipagen? Man gör kanske som tränaren gör, fast denne är betydligt mer erfaren och inte behöver hoppa så mycket? Detta är några av de saker jag funderat över. Jag har en mängd tankar och idéer om framtidens optimala fälttävlanshäst och fälttävlansryttare. Vad gäller hästarna, så tror jag absolut att vi måste se oss om efter hästar med mer fullblodsinslag. Det känns som om banorna kräver lätta, fina hästar som orkar hela vägen. Jag tror tyvärr även där, att gångarterna har spelat in, vilket gjort att vi gått över mer och mer till hästar utan större inblandning av fullblod. Själv har jag köpt ett holsteinersto med drygt åttio procent fullblod i stammen. Hon rör sig väldigt bra och hoppar riktigt fint. Jag tror, det är framtidens melodi. Titta gärna på tyskar och engelsmän och fransmän. Hur mycket blod har inte de i sina hästar? De köper sällan eller aldrig hästar, som inte har minst femtio procent fullblod i stammen! Jag tror vi måste tänka om litegrann när det gäller våra kommande stjärnor inom sporten. Både vad gäller ryttare och hästar! Vi måste sluta bländas av gamla meriter och satsa på nya meriter! Vi måste sluta bländas av stora gångarter med sprattlande framben! Vi måste bländas av välgalopperande, lätta individ som inte blir trötta när sista kilometern återstår. Om vi ska nå vårt mål, att ta medaljer i kommande mästerskap!

Älskade Bliss

Publicerad 2016-10-06 15:59:30 i Allmänt,

Nu galopperar han i himlen utan att ha ont längre. Min vackra, fantastiska häst, som jag hade så stora förväntningar på. Han fick en sista fin sommar hemma hos William och Anna, men tyvärr var han halt när vi tog in honom från betet för några veckor sedan. Efter att ha kämpat i nästan 1,5 år så gav jag upp. Ibland är livet mer än jobbigt. Han hade en artros i kronleden (även kallat ringkota) och det fanns ingenting att göra. Min fina, fina häst. Jag grät hela kvällen, efter att William meddelat att hästen var borta. Jag ägde honom från han var bara ett år och jag har följt honom hela vägen. Han fick bara bli sex år. Finaste Blissen.

Fälttävlan och förändringar i livet.

Publicerad 2016-09-07 13:49:00 i Allmänt,

Hej igen. Nu var det ett tag sedan jag tog mig tid att skriva. Var på Segersjö i helgen och agerade både medlem i GJ och speaker. En underbar tävling i strålande sol. Fullt med underbara människor. Det var väldigt roligt att träffa William och Anna bland andra och få uppdatering om deras mål framöver och rapport om Blissen. Jag har fått förfrågan om jag vill bli FEI representant, men jag är tveksam. Gillar min dubbla roll som dressyrdomare och speaker på samma tävling, vilket inte är möjligt om jag arbetar för FEI. Mycket nöje men ändå en bra slant till kassan varje gång. Känns som om jag hittat en roll, som gör att jag kan hålla mig uppdaterad i sporten och samtidigt jobba med något jag tycker är roligt. Har sålt finaste Nell. Fick ett bra bud, hon gick igenom besiktning och röntgen utan anmärkning så nu åker hon till Boden om några dagar. Lite sorgligt är det alltid att skiljas från dem, för jag älskar mina hästar, men samtidigt rätt och riktigt. Jag har varken ambitioner eller ork att åka runt på nationella tävlingar, nästa steg för henne. Hon gör alla rörelser till msv B dressyr, jättefina byten så det är dags att släppa henne till någon som vill satsa. Hon kommer att få det väldigt bra och hon kommer att få stå i centrum. Jag har hyrt ut större delen av stallet på gården. För att slippa vara så bunden och för att kunna resa lite mer, till älskade sonen och utomlands. Ska enbart ha en box kvar. Känner att det räcker med en riktigt bra häst i stallet. En är på ingång. :) Det är dags att ta tag i viktiga saker i livet, uppdatering kommer. Vi hörs.
Foto Li Sjöstrand.

OS

Publicerad 2016-08-06 12:31:00 i Allmänt,

Nu är det dags. Fantastiska Reality med Sara Algotsson ska in i elden i OS. Det känns otroligt att de kommit hela vägen. Jag minns tillbaka på de där intensiva tre veckorna för fyra år sedan, när vi samlade in nästan en miljon, så att hon kunde behålla hästen. Ståpäls! Mitt drömlag startar. Jag har hela tiden förordat Sara, Linda och Frida. Tråkigt för Anna Nilsson, som äntligen skulle få chansen i ett OS. Det måste kännas mer än tufft för henne just nu. För mig och alla andra, som älskar fälttävlan väntar fyra spännande dagar vid TV:n för att heja på alla i laget. Extra värme till min adept Frida också. Hennes fina unghäst finns hemma hos mig sedan tre veckor, så att Frida har kunnat lägga all energi på uppladdningen med Herta. Nu kör vi! Hur svårt kan det vara? Sverige för medalj!

Fälttävlansdressyr - annorlunda eller lika?

Publicerad 2016-07-24 07:57:00 i Allmänt,

Dömde 48 hästar vid fälttävlansveckan i Flyinge. Måste framföra en del saker, som jag funderat över. Jag dömde en hel del av hästarna även 2015 och kunde se väldiga förändringar hos en del av dem. Om jag börjar med det positiva, så finns ryttare som verkligen är på rätt väg med den unga hästens utbildning (Sara Algotsson, Louise Jähde, William Nilsson-Fryer, Viktoria Carlerbäck, Sandra Gustafsson m.fl m.fl) De har utvecklat sina hästar väl under året. Visserligen faller några av de unga hästarna fortfarande bakom lodplan och de kanske missade något tekniskt i programmen, men man ser avspändhet och arbete från bakbenen, så de är på helt rätt väg. Det var ett flertal unga ryttare som red föredömligt också. Med fina, mjuka händer och med lösgjorda hästar. Där får man nog ge en eloge till bland andra Anne Persson, Piia Pantsu och Gunilla Fredriksson, som matchar dem väl och är noga med det som är viktigt för framtiden. Framtiden ser verkligen ljus ut, mycket tack vare god matchning av bra tränare. Att nämna är väl blott 14 åriga Alice Andersen, som med föredömlig, mjuk ridning och iskalla nerver vann den internationella enstjärniga klassen på pappa Jons fina Lavendel. En tjej, som med rätt uppbackning, kommer att rida mästerskapen framöver. Men det var mycket negativt att se också tyvärr. Hästar som jag verkligen tyckte om förra året, kom nu in med korta halsar, ofta bakom lodplan, spända ryggar och oaktiva bakben med handbromsande ryttare. Det syntes även tydligt i terrängen, där de "sprang upp i handen" på sina ryttare och löpte ganska okontrollerat mellan hindren. Ryttarna red med korta tyglar och spända sitsar. Det kan bero på mycket. Hästen har ett tufft temperament kanske och blir uppjagad av själva tävlingssituationen. Men då är min befogade fråga - Varför forcera upp dessa hästar i klasserna? Varför inte befästa dem i lätt klass eller enstjärnigt, så man hittar avspändheten i dressyren och terrängen genom att ge dem lättare uppgifter? Är inte målet för de flesta att få fram en häst, som hävdar sig väl internationellt? Även fälttävlan tycks ha drabbats av någon hysteri, där årgångschampionaten, unghäst-VM och annat styr så att man ger avkall på utbildningen. Måste en sexårig häst gå enstjärnigt och en sjuårig häst debutera tvåstjärnigt, om den inte är klar, varken fysiskt eller psykiskt? I tvåstjärnigt rider man ett program i dressyren som motsvarar msv C och för mig innebär det mer samling, bärighet och balans i gångarterna, vilket tyvärr saknades hos en hel del. I och för sig, ser man samma problem ute på "vanlig" dressyr i msv C, så det är inte unikt för fälttävlan. Det visades till och med upp hästar, som inte arbetade ett steg i form, med eftergivenhet. Att döma snällare för att det är fälttävlansdressyr främjar inte kravet på utbildning i hästens takt. Det blir kanske en smärre chock när man startar utomlands, och får betydligt sämre resultat. För är det något som främjas internationellt så är det just avspändheten, energin och förmågan att uppvisa förändringar i gångarterna. Kontrollerad spänning anses ok, vilket vi domare ofta ser lite olika på, vilket också visade sig vid bedömningarna i Flyinge. Där får vi diskutera och lära av varandra för framtiden. Sylvia, Kicki och jag hade intressanta diskussioner om detta efteråt. Vi diskuterade bland annat problemet med hästar som uppvisas bakom lodplan genom hela programmet. Just där ser vi de flesta hästar vi domare är oense om. Kravet på eftergivenhet och aktiva bakben kvarstår, vilket vi är rörande överens om. Sen dömer en del av oss tuffare mot hästar som uppvisas i denna form. Jag kan inte ge en sådan häst 70 procent, oavsett flashig gång eller tekniskt väl uppvisat program, utom möjligtvis i de allra lättaste programmen om allt annat är bra. Formen är felaktig. Dessa skillnader vad gäller bedömningen av formens betydelse ser man ofta på tävling. Personligen anser jag, att dessa diskussioner ger väldigt mycket. Jag dömer ofta med flera domare och tycker att detta med eftersnacket för oss framåt. När jag dömde nationell ponny senast var vi tre domare och hade inte en enda häst av trettio vi behövde diskutera efteråt, (mer än fem procents skillnad) eftersom vi var så ense med varandra. Vi valde att göra det iallafall för att få en ännu bättre samsyn. På Strömsholm var vi två domare och hade bara en enda häst vi behövde prata om efteråt. Där visade det sig, att hästen hade ojämna steg i skritten, vilket domaren vid C har mkt svårt att se i enstjärniga programmet eftersom mellanskritten bara syns rakt framifrån och bakifrån. Domaren på långsidan ser ju detta väldigt bra och drog ner där. För övrigt anser jag det helt galet att sitta på långsidan i det tvåstjärniga programmet med skolorna på långsidan. Det är omöjligt att göra en korrekt bedömning av en skola därifrån. Man får helt enkelt sätta sex på de flesta, för att man inte kan se ordentligt. Det går att se om det är mer åt skänkelvikning eller om hästen är förböjd i halsen, men det är svårt att bedöma i övrigt. Det hade varit mycket bättre att placera båda domarna på kortsidan. Tyvärr är det ju bestämt att vi ska sitta så, när vi bara är två. Dessutom är det inte ok att döma fälttävlansdressyr annorlunda än "vanlig" dressyr mot de som i fälttävlan visar upp avspända hästar, som arbetar korrekt genom kroppen. De ska ha ett klart försprång inför hoppningen och terrängen, eftersom de utbildat sina hästar på ett riktigt sätt. Jag har ridit fälttävlan själv och vet vilka tuffa krav, som ställs på hästarna, eftersom de måste prestera i tre grenar. Jag har själv ridit fullblod, som knappt gick "på tygeln", men jag har också ridit hästar, som alltid legat med i toppen efter dressyren, trots ganska mediokra gångarter. Fälttävlan går hela tiden framåt och sporten utvecklas verkligen och ska vi hänga med internationellt, så måste ryttarna vara med i täten redan efter dressyren. Titta på de ryttare som alltid är med "där framme" efter dressyren. Titta och lär. Se tex Frida, Sara, Louise och Ludwig. Titta och lär. En del av dem har det inbyggt, helt naturligt men en del av dem har fått träna sig till att bli duktiga dressyrryttare. Allt går om man har rätt mål med sin ridning och rätt tanke vad gäller den speciella häst som man just utbildar. Och till sist - Jag måste framhålla Louise ridning i Flyinge. Tillbaka efter en svår bäckenolyckan och red mest avspänt av alla! Ett sant föredöme! Hennes sits i terrängen är guld värd. Det märks att hon utbildats av ett proffs. Staffan har nu äntligen tagit ut sitt lag till OS. Det gör ont i hjärtat att inte Johnny fick vara med hela vägen. Tror han och Johan hade gjort bra ifrån sig. Det var liksom dags för dem. Men jag tror på alla fem nominerade och jag tror på medalj. Heja Sverige!

Kan vi stå upp för svensk polis idag?

Publicerad 2016-07-20 13:49:00 i Allmänt,

Jag har alltid stått rak i ryggen och varit stolt över att vara polis. Visst har det hänt ett och annat under mina trettio år i statlig tjänst, som gjort att jag fått försvara mitt yrkesval inför vänner och bekanta, men för det mesta har det då varit enskilda polismän, som missuppfattat sin roll i samhället och som agerat utan stöd från oss andra poliser. Men idag känns det tungt och tufft och för första gången någonsin har jag allvarligt funderat på att sluta. Jag kan inte stå upp för att vi inte har några ingripandepoliser att skicka när människor ringer in och skriker efter hjälp. Jag kan inte stå upp för att vi lägger människoöden i våra balanshögar på utredningsavdelningarna. Kvinnor och barn som blir slagna i hemmet får inte sina ärenden utredda inom rimlig tid. Jag kan inte stå upp för, att poliser i full mundering "fryser läget " och väntar utanför områden där stenkastning och skadegörelser är en daglig företeelse. Det finns mycket mer, som jag inte kan acceptera att dagens polis tvingas göra eller kanske allra mest, tvingas att inte göra. Jag har en chefstjänst och i min roll ingår att vara lojal mot arbetsgivaren, vilket jag är och har varit i alla år, men jag har levt i ett slags akutläge i sju år nu och ser ingen ljusning. Vi skulle, enligt mig, behöva cirka 5000 nya poliser i landet för att klara våra uppdrag. Vi gör det allra, allra viktigaste och hanterar en akut situation någonstans, för att skapa nya akuta situationer därifrån vi tog resurserna. Men nu måste vi alla i samhället reagera och ta tag i svensk polis problem, innan det är försent. Att ta in en mängd poliser på Polishögskolan hjälper inte i det akuta läget. De kommer inte att vara fullt aktiva förrän om några år. Vad händer innan dess? Överallt och jag menar verkligen överallt saknas personalresurser. Man har inrättat nya avdelningar som ska fyllas med personal, trots att det saknades personal sedan tidigare på de befintliga avdelningarna som fanns. Statusen måste höjas, lönerna måste höjas, så att alla utbildade poliser stannar kvar och de som slutat vill komma tillbaka igen. Någon måste se över den beryktade omorganisationen. Blev det bra eller kommer det att bli bra? Om inte, gör något åt det. Svenska politiker måste inse, att vi snart riskerar att förlora greppet om brottsligheten och allmänhetens beskydd. Om inte något görs. Vilket samhälle vill Du ha? Jag vill kunna fortsätta vara stolt över mitt yrkesval.

Livet är fullt av hästar.

Publicerad 2016-07-08 09:39:00 i Allmänt,

På språng mot Flyinge och fälttävlansveckan, där jag ska agera dressyrdomare i flera klasser och dessutom vara speaker. Det är så otroligt roligt att kunna hänga med i sporten, trots att jag inte rider fälttävlan själv längre. Min balanssjukdom Minieres satte stopp för den karriären för länge sen. När jag insåg, att det inte funkade längre avslutade jag karriären med att galoppera felfritt runt en Msv A bana ( numera tvåstjärnigt) i Baldersnäs med mina dåvarande hästar Bea, som bara var sex år och fullblodet Zentur. Sedan sålde jag dem direkt därefter. Jag saknar verkligen känslan emellanåt. Den där adrenalinkicken som bara terrängen kan ge. Men samtidigt är det bättre att sluta med fanan i topp istället för att börja bromsa sig runt banorna och få alla att tycka, att man borde sluta. :) Numera är det unghästutbildning som gäller för mig. Jag rider fina hästar upp till msv B dressyr och/eller lätta hoppningar och sedan säljer jag dem. Ambitionerna att tävla högre finns inte längre. Jag är väl helt enkelt för bekväm och hoppning har aldrig varit min starka sida, även om jag ridit 1,40 tidigare. Det berodde nog mer på, att jag hade väldigt fina hästar och att jag var ganska duktig på att bara följa med. Eller som min dåvarande tränare Ted Nätterqvist uttryckte det, när jag tränade Fernet af Kreffe för honom en gång och vi hoppade rejält stora hinder "-Tina, denna hästen går svår hoppning trots att du rider". Hahaha. Det uttrycker nog kapaciten hos mig ganska bra. Men däremot är jag en jäkel på att rida unga hästar, så att de blir lätta att rida för andra. Man ska hitta det man är bäst på och utveckla det! Skickar med en bild på min fina Nell, 6 år e.Highcruiser-De Niro som är på god väg mot msv C starten. Hon gör fina byten redan, så målet är debut i msv B nästa år.

Och sen var det det där med formen......... Eller bakbenen?

Publicerad 2016-06-30 07:52:00 i Allmänt,

Igår dömde jag dressyr. 26 ritter i lätt B:3 och lätt A:4 på lokal nivå. En del hästar var riktigt fina, jag hade gärna tagit med dem hem till stallet. Men igår kunde jag inte låta bli, att undra över vart vi är på väg med vår utbildning av ryttare och häst. Väldigt många, ja kanske 75 procent av hästarna arbetade helt felaktigt i sin form. De arbetade i en alldeles för låg form bakom lodplan, med svagt bakbensengagemang. En enda häst var helt perfekt i formen genom hela programmet och den är enbart fem år. Som ni säkert förstår var det en mycket duktig ryttarinnan i sadeln. Den vann ju naturligtvis sin klass, eftersom den visade upp eftergivenhet, balans, spänst och fina bakben. Vissa är på rätt väg. Hästarna faller kanske något bakom lodplan på volterna, men arbetar korrekt med bakbenen och kommer att hamna rätt, när de fått mer styrka. En del gick lite öppna i formen emellanåt, men även flera av de ekipagen är på rätt väg. Hästarna behöver bara lösgöras något mer och/eller bli ngt mer aktiva i bakbenen för att de sedan stadigt ska gå rätt. Men huvuddelen av hästarna arbetade felaktigt. Med oaktiva bakben, låga fram och en rejäl bit bakom lodplan med nosarna. Några av hästarna gick "bakom hand" (går inte fram till bettet, blir ofta vinglig) vilket är ett ännu större problem att rätta till. I sådana här lägen hamnar vi domare i en svår situation. Egentligen ska dessa ekipage inte ha godkänt, men om vi domare skulle underkänna 75 procent av alla ekipage så dödar vi sporten. Vanliga ryttare skulle, istället för att ta hjälp med sin ridning, sluta tävla för att domarna "är sura och dumma i huvudet ". På grund av det hamnade väldigt många ekipage precis ovanför 60 procent igår eller strax under. De gör rörelserna ganska ok, men hästarna arbetar inte i en ändamålsenligt form eller med energi i bakbenen. Flera fick underkänt på formen i allmänna intrycket och jag var noga med att skriva något om detta i kommentaren. Det är enklare, att skriva kommentarer om formen än om bakbenen. Formen är lättare att se för de som tittar på, den är enklare att debattera än aktiva bakben. För att se det krävs erfarenhet. Inte heller ryttarna får speciellt högt betyg i allmänna intrycket. Men går det hem hos ryttarna? Tar de hjälp av en tränare, för att försöka lösa problemen? Jag funderade mycket på det här, när jag körde hem. Jag pratade om det med överdomaren, som är en duktig dressyrdomare. Hon anser, liksom jag, att det är ett problem. Vad gör vi åt detta, utan att skrämma iväg alla ryttare från tävlingsbanorna? Jag kan mycket väl sätta sju på en häst i dessa klasser, som är aktiv bak med mjuka bakben och som arbetar genom kroppen även om den faller något bakom lodplan på tex en volt. Men den måste absolut vara på rätt väg i utbildningsskalan. Däremot drar jag alltid ner på formen under allmänna intrycket. Ja, mina vänner. Vad gör vi? Vet de flesta av ryttarna ens vad utbildningsskalan är? Jag anser, att problemet eskalerat med vår fina avel, där vi fått fram hästar med stor gång och livligt temperament. Ryttarna har svårt att sitta ner på dessa hästarna och blir ännu mer bromsande med händerna. Minskar kunskapen hos ryttarna, för att ridskolorna blir färre och färre och får allt större problem att överleva? Vad gör vi?

Där försvann den drömmen.

Publicerad 2016-06-26 19:41:00 i Allmänt,

Har hoppats och verkligen kramat alla tummar under året för att min och Johans fantastiska uppfödning Johnny Cash skulle galoppera hela vägen till OS i Rio. Men en skada i helgens terrängritt i Strzegom krossade drömmen. Så hemskt. Finaste, snällaste, bästa Johnny som gjort allt rätt sedan han föddes. Hoppas verkligen inte skadan är allvarlig. Lider med Johan, som satsat allt för att få avrunda (?) karriären med ett OS. Det måste vara en alldeles speciell känsla att komma så långt med en egen uppfödning. Ibland tar denna sporten mer än den ger. Suck. Det var också stor glädje idag över fina prestationer. Ludde som vann såklart. Grymt, grymt imponerande! Men även William och Hanna m.fl gjorde fantastiskt fina insatser. Men tyvärr också ännu mer ledsamheter, som att Niklas blev dålig och inte kunde göra sina hästar rättvisa. Lindas bästa häst fick stå över. Hoppas nu bara det är en lindrig orsak till det. Känns som om Staffe måste haft en jobbig helg, samtidigt som han måste glädjas åt Luddes fina insats med Bob och de nya landslagskandidaterna, som gjorde bra ifrån sig. Och OS då - ja, mitt favoritlag är nog på god väg. Jag har önskat hela tiden att mitt dreamteam Sara, Frida och Linda ska få åka tillsammans med ytterligare två starka kandidater, som i nuläget ser ut att bli Ludde såklart och Anna som reserv. Om nu alla hästar är fräscha får man väl tillägga. Heja Sverige. Lite motgång föder framgång!

Coola tjejen.

Publicerad 2016-06-19 13:32:00 i Allmänt,

Jag skrev för några dagar sedan om att fokusera på rätt saker. Jag har engagerat mig i Frida Andersen under många år nu och blir så fruktansvärt stolt över hennes attityd och förmåga att vara bland de bästa när det verkligen gäller. Hon är en grymt duktig ryttare. Ödmjuk, känslig i sin ridning och vill alltid utvecklas. Tjejen har förbättrat sin dressyr med nästan 10 straff på bara några år. Det har inte alltid varit enkelt, eftersom Herta hade lite svårt att lära sig byta galopp bland annat, men idag resulterar de momenten ofta i sjuor. Tack vare en envis tjej, som vägrade ge upp och kämpade vidare. Idag gör hon stadiga resultat runt 45 straff och förhoppningsvis smäller hon till i OS och hamnar under 40 straff, vilket troligtvis är ett måste om man ska kunna få en topplacering där. Terrängen är ekipaget starkaste gren. Oftast felfria även på tiden. Herta är snabb som få och förlorar ingen tid i själva sprången, utan är snabbt igång i landningen och verkar nästan helt obekymrad i mål, som om hon kunde löpa en vända till. Frida kämpar verkligen hela tiden för att bli ännu bättre och hon verkar ha nerver av stål. Jag tror, att hon kan göra riktigt bra ifrån sig i OS och biljetten borde vara klar nu, trots att hon fick stå över hoppningen i helgen pga en sårskada. Hennes uppvisning i både dressyren och terrängen borde ha övertygat förbundskapten Staffe om att Frida är ett ankare i ett blivande OS lag. Hon har ju dessutom bevisat i tidigare mästerskap att hon kan gå ut först i laget och visa vägen för de andra. Nerver av stål, som sagt. Bästa Frida.

Att fokusera på rätt saker.

Publicerad 2016-06-16 19:05:00 i Allmänt,

Det är med stor bestörtning jag sett youtube klippet, som visats över 9000 ggr bara på några dagar, från en internationell fälttävlan i Danmark förra helgen. Det är sorgligt att se och jag blir mest ledsen, för hästens skull och för den ångest ryttaren troligtvis måste ha efter all publicitet. Dessutom förundras jag över en del av kommentarerna på nätet. Vad lever vi i för värld, om man kan uttrycka sådant hat? Vi lever iallafall i en förunderlig värld, där man plötsligt kan stå i fokus på nätet, för att någon påpassligt haft sin mobilkamera igång. Det finns verkligen inget försvar för ryttarens beteende, vilket han självklart betonat i en intervju. All mediaträning gör nytta. Han fick ju dessutom säkert goda råd av förbundskaptenen om vad han borde säga. Att direkt erkänna fel, när man blivit påkommen, gör att saken inte blir särskilt stor i media. Det är en av reglerna man lär sig. Man kan få betydligt mindre publicitet, om man själv väljer en vänligare tidning och för ut det budskap man vill. Bra tänkt i vilket fall, för ridsporten behöver inte ännu mer dålig publicitet. För mig återstår dock en viktig fråga. Varför ägnar sig en OS nominerad ryttare åt att korrigeringsrida elevhästar i enstjärnig klass några månader innan den största tävlingen i sitt liv? Allt fokus borde vara på den egna hästen. Dessutom är ju skaderisken stor, så borde ens en ryttare, som får ekonomiskt stöd av förbundet tävla på en häst som "är oärlig", som han själv beskriver den? Fälttävlan är en farlig sport och på hästar, som inte vill hoppa är den ännu farligare. Gör ryttaren det för att försörja sig? Knappast. Det går ju att korrigera en så kallad oärlig häst på träning och ta betalt för det. Att flänga omkring och tävla varje helg på en mängd olika hästar, egna och andras, kan skapa stress och kanske detta ger upphov till irritation och dåligt omdöme, vilket gör att man reagerar felaktigt. Dessutom - vem tränar och rider den egna OS nominerade hästen alla de dagar man ägnar sig åt att rida lätta klasser på andras hästar? Åker man sedan utomlands och tävlar, så förbrukas en mängd dagar varje vecka, när man borde vara på hemmaplan och fokusera på att bli bäst. Även om en bra ryttare rider på hemmaplan, så vet alla som kan ridning, att våra signaler är olika och i fälttävlan är det om möjligt ännu viktigare, ja kanske livsviktigt, att hästen lyder ordinarie ryttares signaler. Kan det vara så, att händelsen kunnat undvikas, om ryttaren haft rätt fokus? Både häst och ryttare hade mått betydligt bättre idag iallafall. Nu hoppas jag innerligt, att detta inte påverkar ryttarens möjlighet att komma till OS, eftersom jag så gärna vill se min uppfödning tävla där. Jag hoppas också att ryttaren tänker till och fokuserar på rätt sak framöver. Att bli ännu bättre.

Sommar, sol och Strömsholm.

Publicerad 2016-05-30 21:08:49 i Allmänt,

Nu är det dags för de årliga tävlingarna på Strömsholm. Det är något alldeles speciellt att sitta i gräset, dricka ett glas vin och titta på fantastiska hästar och duktiga ryttare. I år ska jag engagera mig som President of Grand Jury i den enstjärniga klassen. Det innebär, lite kortfattat, att jag dömer dressyren ihop med en kollega och håller koll på ryttarna i hoppningen och terrängen, så att de sköter sig. Om inte de gör det, har jag möjlighet att agera på olika sätt, vilket jag hoppas slippa såklart. Känns som en bra uppgift för mig. :) Det är stora förändringar på gång i privatlivet, men det berättar jag om nästa gång. Tjingeling.

Tävlas hästarna sönder?

Publicerad 2016-05-18 19:23:00 i Allmänt,

Jag följer fälttävlanssporten, eftersom jag älskar sporten och har många goda vänner som rider och för att jag själv ridit på hög nivå och alltid haft ett brinnande intresse för detta med "att träna en atlet". Senaste åren har jag sett hur man tävlar fler och fler tävlingar, utan att hästarna verkar få någon riktig återhämtning emellan. Att tävla en ung häst tre helger av fyra, kanske till och med en eller flera av dem varit internationella starter med resor och allt annat runt omkring, är helt främmande för mig. Men det verkar vara något som alltifrån etablerade svårklassryttare till nya unga ryttare utsätter sina hästar för. Var finns tiden för den fysiska och psykiska återhämtningen? Ska hästar vara på topp som åttaåringar idag? För mig har en häst sin glansperiod som 12-16 åring inom fälttävlan. Då är den tillräckligt stark mentalt och kroppsligen för att ta sig an de allra största banorna. Om man sedan tittar vidare på tävlingssäsongen, så upptäcker man till sin fasa att dessa hästar dessutom tävlar dressyr och hoppning de helger de inte startar fälttävlan. Hur kan man tro att senor, leder, skelett är klart för sådana ansträngningar när hästarna är fem-åtta år gamla? Vad gör vi med våra älskade hästar? Vad driver en ryttare/ägare till att pressa "det finaste" man har på ett sådant osunt sätt? Glädjen att tävla? Prestige? Okunnighet? Det är och förblir en jäkla dålig horsemanship! Och tränarna - hur mycket ansvar har de? Att man sedan kör till veterinär 2-4 ggr om året med dessa unga hästar och behandlar dem "förebyggande" för att de inte ska bli initialt halta av den hårda träningen gör mig ledsen och besviken på vissa tävlingsryttare idag. Vem värnar om hästen? Som alltid finns där och ställer upp för sin prestigefyllda ryttare som "ska var med, vara en i gänget" på alla tävlingar.

Goda vänner ska man hantera varsamt.

Publicerad 2016-04-10 22:09:00 i Allmänt,

Välkommen till Karlborn - Akmea T e.Carland-Cortez, diplomsto och selektionssto. Extra underbart eftersom jag tidigare har ridit Meas morbror Curaçao e.Cortez-Urbino i en mängd 1.30 hoppningar. Ska bli spännande att se vad denna damen har att erbjuda. Jag har haft en vecka som varit som en berg och dalbana. Hade bestämt mig för att ta bort min älskade Bliss i fredags, eftersom han blivit halt igen. Bliss har en artros i en kronled och har haft problem med det i nästan 1,5 år nu. Jag gav upp. Kände att jag inte orkade med fler motgångar. På vägen ner till Halmstad för att ta farväl av Bliss pratade jag en lång stund med underbara William Fryer, som lovade att ta med sig Blissen hem och släppa honom på bete ett halvår för att se om naturen läker hästen. Jag blev så rörd och glad. När jag pratade med Håkan Gysenius, som haft Bliss i sitt konvalescentstall i tre månader, sa även han att han ville hjälpa till och kunde ta Blissen på bete en längre tid. Håkan har verkligen fastnat för Bliss. Underbara människor. Mina vänner. Jag avbokade avlivningen och kunde börja andas normalt igen. På måndag åker Bliss till William och Anna. Jag ska tänka ut något bra sätt att kompensera dem för hjälpen och stödet. Man ska värna om goda vänner och hjälpa varandra. Det ger glädje. Fick tid att träffa Erik och Lisen, kramas lite och äta en god middag. Min älskade son Erik, som blir 25 år snart och som blivit så lik sin pappa Johan utseendemässigt att det nästan är skrämmande. Erik har ärvt mina ögon, men i övrigt är det Johan. Gör ju ingenting, eftersom de båda ser väldigt bra ut. :) Däremot känner jag igen mig själv i Eriks sätt att vara. Han är mån om att alla runt omkring honom har det bra, han tycker om att kramas (en stor fördel för en mamma som vill kramas heeeela tiden) och han har sunda, bra värderingar i allt och vågar säga ifrån när någon beter sig illa mot någon annan. Och han går ju i mina fotspår genom att utbilda sig till pedagog. Stolt mamma. Vi hann att prata litegrann om framtiden och ekonomin (som naturligtvis är ansträngd för en student) när vi morgonfikade innan jag åkte hemåt igen. Jag fyllde på hans plånbok litegrann, som vanligt, men jag hjälper honom gärna eftersom jag kan. Erik ber aldrig om pengar, han vill klara sig själv, vilket är fantastiskt, men jag vet att han har det tufft. Man slutar aldrig att vara mamma. Så är det bara. :) Jag fick sällskap hem i bilen av Frida Andersen, som skulle hålla träningar i Hofors. Vi hann uppdatera oss och skvallra lite. Tycker väldigt mycket om Frida. Känner mig litegrann som mentor för henne och har försökt hjälpa henne de senaste fem åren. En underbar, klok tjej som verkligen satsar på att bli bäst. Jobbar och sliter, pluggar och rider tre hästar varje dag. Värd all respekt. På minussidan - Har känt mig influensasjuk några dagar med värk i kroppen och lite feber, men hoppas det släpper snart för jag känner mig orkeslös och matt.

Att vara en god ledare.

Publicerad 2016-02-18 19:55:00 i Allmänt,

Jag tror verkligen, att många av oss hästtjejer är goda ledare, precis som vissa tidningsartiklar säger. Vi möts dagligen av ifrågasättande från våra älskade hästar och för det mesta tänker vi nog inte ens på det, utan vi agerar bara instinktivt. Vi korrigerar utan att tänka oss för. Jag har ett underbart sto, min fina Nell. Hon har ända sedan hon kom för drygt ett år sen varit snäll på alla sätt, men senaste veckorna har hon ifrågasatt sin plats litegrann. Inte så att det stör mig, utan jag blir mest full i skratt, men men. Jag har ägt henne ett år nu och det enda problemet när hon kom, var att hon hade svårt att stå stilla på gången och bli lämnad ensam. Hon har blivit mycket, mycket bättre även om hon fortfarande trivs bäst i sällskap. Förmodligen beror det här på, att hon är uppväxt i flock och mer eller mindre alltid haft sällskap. Hon är riden drygt ett år och hon har ändrat sig väsentligt i kroppen. Hon är fint musklad idag och orken är väldigt mycket bättre och med konditionen har den första trotsperioden infunnit sig. Hon har aldrig någonsin gått emot i ridningen. Hon är ridbar och gör alltid sitt bästa och lyder skänkeln bra. Hon är en tuffing i hagen. Tog över kommandot, trots att stoet hon går med är tre år äldre. Hon visar sitt övertag varje morgon det serveras hö i hagen, genom att flytta på det andra stoet mellan högarna några gånger innan någon av dem får äta. För en tid sedan kom hon plötsligt inte fram till ingången, när det var dags att gå in på eftermiddagen, trots att hon alltid stått längst fram tidigare. Hon vände rumpan till, när jag försökte gå fram mot henne. Jag löste det problemet genom att nonchalera henne och ta in det andra stoet. I vanliga fall leder jag dem tillsammans. Det passade inte damen, så nu står hon längst fram igen. Hon fick också en liten morot när hon kom fram de första gångerna och klapp på halsen, men jag jagade inte efter henne i hagen. När sådant här händer får man inte bli stressad och visa det, utan man måste vara helt lugn och hästen ska komma fram till en själv. Det tog någon vecka, men nu är allt som vanligt igen. Hon har även försökt "trycka bogen" mot mig vid några tillfällen senaste tiden, när jag gått bredvid, vilket hon inte försökt med tidigare. Hästar får aldrig göra så. De får aldrig gå förbi ledaren eller försöka flytta på ledaren. Det löste jag snabbt genom att leda henne och ha ett spö i ena handen. Varje gång hon försökte trycka bogen mot mig fick hon ett lättare slag med spö på bogen. Slaget kom omedelbart som hon försökte trycka ut bogen. Även det provet klarade jag enkelt efter några försök från damen. Igår ledde jag båda hästarna från hagen. Båda gick lugnt och stilla på varsin sida upp mot stallet, precis som vanligt. När jag var tio meter från stallet så ställde sig Nell plötsligt, helt utan förvarning, rakt upp i luften på bakbenen. Hon har aldrig gjort så tidigare. Jag tog grimskaftet och slog ett slag mot henne, innan hon hann landa med frambenen igen. Hon såg uppriktigt chockad ut, eftersom jag i princip aldrig slår mina hästar, varken från marken eller i ridningen. Jag ledde in henne i stallet och hon gick lugnt och snällt på långt grimskaft. Direkt efter skrittade vi ut i skogen på hellång tygel i en timma. Jag tror inte fröken kommer att göra om det där. Om man ska korrigera en häst, måste korrigeringen komma inom några sekunder annars förstår inte hästen varför den får bestraffning. Hästar förstår egentligen bara två saker - belöning och bestraffning. Belöning är allt från att få skritta på lång tygel efter att ha jobbat en stund, få klapp och beröm, få mat m.m m.m. Sådana här gånger brukar jag tänka på, hur lätt det är att det blir fel med unghästar, om man inte vet exakt vad man ska göra och när. Jag har lärt mig mycket om korrigering av min exman Johan, som jobbar professionellt med hästar. Just det där, att man måste vara snabb i alla korrigering. Nu när jag är ensam om att ta emot unga hästar och utbilda dem, så är det jag som måste vara den som bestämmer, så jag har lärt mig under åren hur jag bäst löser problemen. Vi tjejer kan sällan korrigera på samma sätt som starka karlar, utan vi måste tänka ut egna sätt att nå samma resultat. Hästar är stora djur och kan lätt bli farliga, om de får ta över kommandot. Man måste vara ledare. Man ser det här med ifrågasättandet av dominansen i deras ögon. De får en speciell mörk blick i ögonen. Jag tror min älskade häst haft sin första och förhoppningsvis sista lilla trotsperiod. Hon har testat - är det du eller jag som bestämmer? Tror damen snart återgår till att vara snäll och inordnad i ledet igen. Hon får nöja sig med att styra i hagen. Och vad gäller starka ston - I love them. Jag köper nästan bara sådana. :) de blir de absolut bästa tävlingshästarna. Man vänder bara energin och den egna viljan till tävlingsmomentet.

Att verkligen älska sin häst

Publicerad 2016-02-11 19:53:00 i Allmänt,

Fick fantastiska nyheter om Blissen idag. Han har stått i Halmstad i nästan två månader nu. Veterinär Per sa från början, att Bliss hade femtio procents chans att bli bra. Jag ställdes inför att en veterinär i princip hade dömt ut hästen och sedan Pers något bättre prognos iallafall. Jag förstod redan då, att det skulle bli en dyr affär. Försäkringen tar ju tack och lov det mesta av behandlingarna, men dessutom var jag tvungen att stalla upp Bliss i ett konvalscentstall i närheten av Pers klinik, eftersom jag har 65 mil enkel väg dit. Jag resonerade med mig själv en stund, men insåg att jag aldrig skulle kunna slakta Bliss utan att ge honom en ärlig chans. Tomas hejade på mig. Han vet, vad Bliss betyder för mig. Och ok, det kostar att ha honom i Halmstad, men han blir professionellt omhändertagen, får stimulans genom att gå i sjukhage, skrittmaskinen och på bandet. Jag är så tacksam och glad för att Håkan och Gabby hade plats och tid för min fina pojk. Jag hade aldrig kunnat ge Bliss det de ger honom varje dag. Håkan påstår visserligen, att Bliss har någon slags diagnos, vilket jag bara kan hålla med om. Det är ju anledningen till att han är skadad. Har man aldrig alla fyra hovar i backen samtidigt så blir man lätt skadad. Idag fick jag iallafall veta, att ledvätskan är betydligt bättre, han har varit ohalt i 3-4 veckor och det ser faktiskt ut som att det verkligen är på rätt väg. Har jag tur, ska han börja ridas om några veckor. Eller förresten - tur och tur...... Hmmmm. Det blir dubbla hjälmar och säkerhetsväst. Jag är så glad över, att jag aldrig har så kallade A1 försäkringar på mina hästar, så jag jag måste ta ställning till att välja den enkla vägen att döma ut en häst för att få ut pengar. I Bliss fall hade jag kunnat få honom utdömd via den första veterinären och jag hade kunnat få pengar till en ny häst. Men fy vad det är vidrigt egentligen. Jag undrar hur många hästar, som slaktats i onödan, för att ägarna vill gå vidare och köpa något nytt. Nej, det är inget för mig. Mina hästar är mina bäbisar och med en bra veterinär, som tror på det nästintill omöjliga får de alla chanser de är värda vid eventuella skador. Nell var väldigt fin idag. Hade hela 70 meters ridhuset för mig själv. Underbart. Hon har lite jobbigt med den förvända galoppen och eftersom vi börjat med bytena, så blir det ett enkelt val för henne :) Men traven börjar ta form. Bättre schvung och hon kan trava långsamt med uppåtgående rörelser en stund nu, vilket känns väldigt lovande. Härligt.
Skickar med ett foto på Blissen.

Respekt.

Publicerad 2016-02-06 11:20:00 i Allmänt,

Ibland undrar jag litegrann över mänskligheten. Var är respekten för andra människor? Det kan gälla småsaker i vardagen, som att uttrycka sig illa inför arbetskollegor, så att någon känner sig kränkt och utpekad. Tyvärr har jag märkt, att problemen ökar i takt med att orutinerade personer får chefstjänster inom polisen. Jag har en mängd exempel, men av hänsyn till inblandade så väljer jag att avstår från att berätta om dem. Att styra och ställa över äldre kollegor inom ett område man verkligen inte behärskar är problematiskt. En orsak till problemen är ju naturligtvis att de nya cheferna inte fått någon utbildning eller har bristfällig utbildning i indirekt eller direkt ledarskap. Att vara chef kan nog många, men att vara en god ledare kräver kanske lite känsla och erfarenhet? Detta resulterar i att många kollegor tappar stinget och helt enkelt vill byta arbetsplats eller sluta helt. Jag undrar ganska ofta vart vi är på väg. Erfarenhet, kunskap och rutin värdesätts inte längre. Alla hamnar i en rävsax. Vi har haft ivriga diskussioner i min ryttarförening också, om detta med ridhuset och att visa respekt för varandra. De senaste tre gångerna jag försökt åka till ridhuset för att träna delar av ett nytt dressyrprogram med Nell har 1. En ryttare byggt hinder på medellinjen på fria ridtiden. 2. En ryttare kommit in för att börja bygga till hoppträningen en kvart innan utsatt tid. För oss som stressar från jobbet för att hinna rida innan organiserade träningarna, är denna extra kvarten väldigt värdefull. 3. Två tränare haft privata lektioner i ridhuset samtidigt. Behöver jag säga mer? Har lyft frågan nu till ansvariga och hoppas att det kommer klara regler om vad som gäller. Men min fråga kvarstår. Var är respekten för andras tränande och mål med sin ridning? Resultatet av detta blev iallafall att jag strukit mig från tävlingen nästa helg, eftersom jag inte känner mig förberedd att ställa min häst inför debut på lång bana och debut på regional nivå. Lev väl där ute och fundera över ordet respekt. Kram.

Vad händer där ute?

Publicerad 2016-01-31 11:04:00 i Allmänt,

Hjärtat svämmar över av känslor för de stackars barnen som drunknat på sin väg från Syrien till en tryggare värld på andra sidan vattnet. Tänk Er in i om det var Ert barn. Ibland känner jag, att jag bara vill kasta mig iväg för att hjälpa till, men vardagen hejdar mig som vanligt. Jobbet är också viktigt. Min familj, mina vänner och mina djur. Och vad händer här hemma? Vi skulle ta emot dem med "öppna hjärtan och öppna famnar". Nu läser vi varje dag om bränder, våld, trakasserier och hemskheter på landets alla flyktingförläggningar. En ung tjej, som arbetade för att stötta och hjälpa unga flyktingbarn blev mördad av en man, som säger sig vara 15 år, men som inte verkar vara en dag under 20 år, om man ser till hans utseende och hans agerande. Varför placeras vuxna män på hem för barn? Poliser berättar om "barn" som de kommer i kontakt med, som har begått brott eller ska höras av andra orsaker, som i förhör försäger sig och berättar sin troligtvis riktiga ålder. Vid några tillfällen har de så kallade barnen berättat om nätsajter och människosmugglare, som talat om för dem vad de ska säga när de kommer till Europa, för att de ska bli behandlade som ensamkommande flyktingbarn. Det finns inget säkert sätt, att åldersbestämma människor, men tandläkarna påtalar, att de aldrig sett så många 14-15 åringar som har alla visdomständer (kommer normalt när man är 17 år till dryga tjugo, om jag inte har helt fel) Läkare berättar om "de skäggiga barnen", som de undersöker, som de nästintill kan garantera inte har den ålder de säger sig ha. Ingen vågar stå upp och säga detta officiellt för då är man ju rasist. Hur går det för barnen på hemmen, som måste vistas med vuxna män, som är minst lika traumatiserade som de själva? De som verkligen är barn. Jag hoppas så innerligt, att polisen kan försöka styrka mördarens rätta ålder, så att han döms som vuxen. Han mördade en ung tjej, som tagit ett jobb för att hjälpa, göra vad hon kunde för att ge de nyanlända en bättre tillvaro. All beklagande av sorgen till hennes föräldrar och familj. Tänk Er in i om det var Er dotter. Vi hade inte någon beredskap för att ta emot dessa enorma mängder människor som alla är i psykisk obalans efter vad de sett och varit med om. Polisen går på knäna. Enorma mängder ingripanden på olika förläggningar, där både de själva och personalen möts av våld och hot. Personalen på Migrationsverket, socialassistenterna, personalen på flyktingförläggningarna och HVB hemmen har det ännu värre med arbetsbelastningen. Någonstans känner jag, att detta löser sig enbart om alla politiska partier (nåväl nästan alla) går ihop och gör upp en plan, för att vi ska kunna hantera alla dessa människor, ge dem en trygg tillvaro och neka de som gör sig skyldiga till integritetskränkande brott som misshandel, sexuella ofredanden, olaga hot och ännu värre brott att få stanna kvar här. Det ska inte spela någon roll, om dessa individer avvisas tillbaka till tex Afganistan eller Syrien. Vi behöver inga våldsmän (eller kvinnor) och de har förbrukat sin rätt att stanna om de begår integritetskränkande brott, oavsett varifrån de kommer. Detta är naturligtvis något, som verkligen måste förmedlas till de nyanlända, på deras eget språk som att inga missförstånd uppstår. De andra, vilket är flertalet av de som kommer, bör få all hjälp vi kan ge dem. Och tack och lov, så är det de flesta som verkligen kommer hit för att få ett bra nytt liv och verkligen vill göra allt för att lyckas med det. Men det är de som missköter sig som vi läser om i media och som gör att många rasister får vatten på sin kvarn. Jag tror, att de flesta i landet delar mina åsikter. Tyvärr går det knappast att skriva om de här problemen, utan att väcka upp landets rasister, som direkt hakar på och kommer med osanningar. Dessutom reagerar alltid "miljöpartisterna"alternativt "vänstern" (nu kategoriserar jag lite väl mycket, jag vet, men ni förstår säkert) på att man tex ifrågasätter åldern hos de ensamkommande flyktingbarnen och tycker det är rasistiskt, vilket gör det nästintill omöjligt att föra en vettig debatt om problematiken runt våra nyanlända. Och på grund av detta smutskastande fram och tillbaka så kommer vi aldrig, aldrig till en vettig lösning. Man får inte tycka si och man får inte tycka så, för att.......... Jag är uppriktigt less på alla, som angriper all kritik mot invandring som rasism och att man måste vara för invandring i oändlig mängd på alla plan. Jag är för mångfald. Jag är för att hjälpa utsatta människor. Jag är för att ta emot så många vi kan ge en dräglig tillvaro. Jag är absolut ingen rasist. Men jag vill inte ha hit brottslingar, som inte tar någon hänsyn till andra människors värde. De kan stanna där de är.

Livet går i hundra kilometer i timman.

Publicerad 2016-01-23 13:09:00 i Allmänt,

Mitt nya chefsjobb tar mycket energi, men ger också en hel del tillbaka. Jag sitter just nu på "två stolar". Försöker klara av att rekrytera till nya gruppen, som jag ska bossa över och försöker samtidigt avrunda mitt jobb som förundersökningsledare. Har 350 ärenden som jag har ansvar för, så det är en del arbete runt omkring överlämning och annat. Rekryteringen flyter på och det känns som om jag kommer att få en bra, stadig grupp utredare, väl mixad vad gäller ålder och erfarenheter. Glädjande nog verkar det som om jag får några män i gruppen också. Traditionellt är det ofta kvinnliga utredare som arbetar med Brott i nära relation, men jag anser, att det ger mer trovärdighet och utvecklingsmöjligheter inom gruppen om båda könen finns representerade. Känns bra. Känns som om jag fått en uppgift i yrkeslivet som verkligen passar just mig. Och privat, så funkar ridningen väldigt bra just nu. Nell är helt fantastisk. Hon lär sig nya saker blixtsnabbt. Hon blev behandlad av bästa kiropraktor Lasse häromdagen. Hon hade en mindre låsning i högra bogen och han sa, att det gjort att hon sparat vänster bak litegrann. Lasse tror, att hon halkat eller fläkt sig i hagen. Jag har inte känt något i ridningen, så det måste ha hänt ganska nyligen. Nu ska hon skrittas några dagar sen är det full fart igen. I vår ska hon bli befäst i lätt A och hon bör hinna starta msv C till hösten. Jag har redan anmält till flera tävlingar. Hon tar hoppträningen på fullaste allvar också och jag tycker nog, att hon tar sig rent tekniskt. Jag har fått en ljusning i tunneln vad gäller Blissen också. Han är ohalt nu. Tyvärr var ledvätskan fortfarande inte ok, så han behandlades ytterligare en gång i leden, men nu finns iallafall ett litet hopp om att han ska komma tillbaka igen. Min fina häst. Har eventuellt en försäljningshäst på ingång också. Berättar mer om det projektet sen. Har flera elever som letar hästar. Det går väldigt bra för Erik med pluggandet. Han har ju bestämt sig för att gå i mina fotspår och bli pedagog. Tror han gör helt rätt. Jag har ju arbetat nästan åtta år som gymnasielärare på ett Naturbruksgymnasium (Plönninge) och stormtrivdes med det. Har fortfarande kontakt med många av mina elever från den tiden. Tomas jobbar på som byggnadsingenjör och med alla sina fina bilar på fritiden. Jag känner en sådan trygghet och kärlek i vårt förhållande. Han är så bra för mig. Så enkelt är det. Han håller mig nere på jorden, när jag blir alltför vild med mina nya idéer, men han stöttar mig till hundra procent om jag hoppar på något. Jag har nog aldrig känt ett sådant här lugn i ett förhållande tidigare. Han låter mig vara den jag är och jag behöver inte bevisa något för honom. Längtar till sommar och sol, även om den värsta kylan verkar ha dragit förbi. Min älskade Tomas och jag planerar för fullt för nästa resa. Kram på Er.

Nya utmaningar

Publicerad 2016-01-06 08:55:00 i Allmänt,

Först sa jag nej. Fick ett erbjudande om en chefstjänst vid nya avdelningen som ska hantera alla Brott i nära relation i hela Dalarna. Var helt enkelt inte nöjd med lönen och vissa andra detaljer. Det gick några veckor och sedan fick jag ett nytt erbjudande, som jag accepterade. Känns väldigt bra. Vi ska bli bäst i landet på att utreda denna typen av brottslighet. För vad är viktigare än att kvinnor, i vissa fall män och barn ska få känna sig trygga i hemmet? Det blir en utmaning att försöka få ihop detta projekt på ett bra sätt och hantera problematiken runt att ha utredare placerade på olika orter, men jag ser verkligen fram emot att lösa de eventuella frågetecken som uppstår. Ett gott samarbete med sociala myndigheten och andra intressenter som frivilligt arbetar med brottsoffren blir av stor vikt. Några fina bilder, som visar kärlek i mitt yrke bifogas.

Ett nytt år.

Publicerad 2016-01-01 09:49:00 i Allmänt,

Det var ett tag sen. Det är verkligen tufft att hinna med allt. Jobbet tar mycket tid och energi. Jag blev nyligen erbjuden en väldigt intressant chefstjänst vid den nystartade avdelningen, som ska hantera alla Brott i nära relation i hela Dalarna. Tackade nej, för att jag ansåg att lönen inte var relevant för en polis med min erfarenhet och kunskap om just den typen av brottslighet. Tror tyvärr många äldre poliser runt om i landet kommer att tacka nej till de nya gruppchefstjänsterna just med den motiveringen. Vad arbetsgivaren gör just nu, är att man sänker alla chefslöner inom svensk polis. När de äldre, avpolleterade cheferna (och det är ett kapitel för sig som kräver ett eget inlägg) går i pension eller söker sig till andra yrken, så kommer chefslönerna att ha sänkts med 10 tusen i månaden. Svensk polis kommer att ha ett stort antal yngre, nya chefer utan kompetens och erfarenheten som krävs. Det kommer att finnas stor kompetens kvar bland de äldre poliserna, som plötsligt ska styras av yngre kollegor, som kanske inte ens haft personalansvar tidigare. På hästfronten har det hänt en hel del senaste tiden. Min älskade Bliss har tyvärr skadat sig allvarligt igen. Han har gått fantastiskt bra hela hösten, speciellt i dressyren där vi påbörjat byten och samling och utvecklats på ett mycket positivt sätt. För några veckor sedan blev han akut halt, först en grad sedan nästintill fyra efter någon vecka. Veterinären här dömde i princip ut honom direkt, men jag vägrade ta det beskedet utan att konsultera Per Spångfors. Per har konstaterat allvarlig ligamentsskada på ena fram och korsbandsskada bak samt början till artros i kronleden fram, troligtvis efter ett rejält trauma. Just nu är Bliss uppstallad i Halmstad och behandlas med chockvågor. Per kan inte lämna något direkt utlåtande ännu, men trodde iaf innan behandlingen, att Bliss har 50 procents chans att bli ridhäst igen. Detta är andra allvarliga skadan, som Bliss förmodligen fått i hagen, så nu blir det liten hage för all framtid som gäller, åtminstone tills han blir äldre och lite lugnare. Han är ju fruktansvärt busig jämnt. Har sällan alla fyra hovarna i marken samtidigt. Nell fungerar fantastiskt bra, tack o lov. Har börjat med byten och hon har väldigt lätt för det. Jag har förmedlat en del hästar under året som varit och haft en hel del lektioner samt dömt väldigt mycket. Jag har förmodligen snart en fin försäljningshäst på ingång från Tyskland. Känns bra. En i taget är väl det jag hinner med. :) Tomas och jag har hunnit vara i USA fjorton dagar. En underbar resa längs route 1 i Californien och ett avslut i Florida. Vi hade det verkligen fantastiskt och väldigt roligt hela tiden. Kändes som om vi behövde den där resan, för att få umgås, äta gott och bara njuta av ledigheten. Julen passerade förbi med släkten på besök. Träffade Erik och hans sambo Lisen hemma hos mamma och det var som vanligt oerhört underbart. Är så vansinnigt stolt över Erik, som studerar till lärare. Han har det lite tufft med ekonomin ibland, så det är väl tur han har en curling mamma :) som gärna hjälper till. Bättre att ge, när man lever, så att man får uppleva mottagarens glädje. Nu laddar vi inför ett magiskt 2016, där jag ska utvecklas mot nya mål, både via arbetet och i ridningen. Jag har stora planer för året. Mer om det längre fram. Kram på Er.

Finaste hästarna.

Publicerad 2015-10-31 12:37:15 i Allmänt,

Jag har två fantastiska unghästar i stallet. Nell, 5 år e. Highcruiser-De Niro som bara är riden ett år, men som gjort så bra ifrån sig på tävlingsbanorna redan. Flertalet placeringar och flera vinster i lätt B dressyr, med fina vitsord från alla domare. Nell har fått ta det lite lugnt en månad, för att komma ifatt sin växande kropp och för att jag inte gav henne någon vila i somras. Jag satte upp på henne i veckan och hon var lika fin som innan vilan. Kändes lite starkare i sina bakben och det var ju planen med vilan. Sedan har jag finaste Blissen, 5 år e. Baltimore-Electro. Han blir så mycket bättre för varje dag. Han har tyvärr varit skadad och behandlad första halvan av detta året, men efter sommaren har det hänt massor. Han är fortfarande lite unghästaktig i sin form och tyvärr blev han sågad för det på senaste tävlingen,där domaren satte fyror och femmor och skrev "låg form, bakom lodplan" som kommentarer. Ja, det är hennes val. Jag var jättenöjd med att han genomförde alla rörelser i lätt A på ett balanserat och enkelt sätt. Han har ett sådant underbart driv. Vill alltid mer, vill alltid framåt. Idag fick jag underbar hjälp av min bästa väninna Rebecca, som varit här på besök i två dagar. Vi fick igenom lösgjordheten på Bliss på ett väldigt bra sätt. Han blev otroligt fin. Galopperade som han aldrig gjort förr. Jag saknar verkligen möjligheten till en riktigt bra instruktör. De växer verkligen inte på träd häruppe i Dalarna. Jag ska ta mig i kragen och åka till Rebecca framåt våren med båda hästarna, så att vi kommer igång på ett bra sätt. Men glädjen finns verkligen, över att äga två sådana fantastiska hästar. Väldigt olika varandra, men mina fina.

Vart är vi på väg?

Publicerad 2015-09-23 18:28:42 i Allmänt,

Det sjuder av främlingsfientliga krafter i vårt land, samtidigt som vi möts av fruktansvärda bilder, på barn som drunknat och far illa på sin väg till ett bättre liv. Frågorna om invandring, asyl och migration vävs liksom ihop och ingen politiker orkar riktigt eller vill ta tag i problematiken. Samtidigt som vi köper nya mobiler och iPads som aldrig förr, så växer motståndet att ta emot människor som har det besvärligt. Personligen tycker jag, att det är viktigt att sära på människor som verkligen behöver någonstans att ta vägen, som inte har något hemland längre eller har andra goda skäl och de få som kommer hit för att fortsätta sin brottsliga bana. Det är de sistnämnda som märks. De som valt att leva ett oärligt liv, oavsett var de befinner sig. Sen finns de som begår integritetskränkande brott, som själva är i behov av psykiatrisk vård, men som har svårt att få det, liksom alla andra psykiskt sjuka. Det kan bero på allt de upplevt i hemlandet, som har satt så djupa spår, att de är förstörda för livet. Det är en väldigt liten del av alla som invandrar som begår brott, men den där lilla delen av alla är den vi läser om och kanske ser, när vi själva befinner oss på offentliga platser. Och med ett eget facit i hand gällande den lilla, lilla delen av alla som kommer hit, så bildar vi oss en uppfattning om vad vi anser om invandrare. Vi är väldigt humana, när det gäller att ta emot asylsökande just nu, men vad händer när de kommer hit? Migrationsverkets personal är så dränkta i arbete, att alla beslut tar fruktansvärd tid. Jag anser, att man bör ge alla invandrare i vuxen ålder ett tillfälligt uppehållstillstånd när de kommer, som gäller 6 månader. Så att de får söka arbete och försöka försörja sig. De bör även skriva under ett dokument, där det klart framgår, att om personen begår ett brott av lite mer allvarlig art, så får denne/denna inget PUT. Vad vill vi lämna över till våra barn och barnbarn? Ett bevis på, att vi verkligen försökte hjälpa till, när flyktingströmmen kom eller något vi får skämmas för i historieböckerna om femtio år? Vi betalar väldigt mycket skatt i det här landet. Jag har betalt skatt i 40 år. Väldigt, väldigt mycket pengar. Jag ger gärna en del av det till människor som behöver mat, trygghet, någonstans att bo och få känna att vi bryr oss. Vi som inte råkade födas i Syrien, utan i ett tryggt, rikt land som vårt.

Mina fina unghästar.

Publicerad 2015-09-07 18:03:00 i Allmänt,

Jag är så stolt och glad över mina fina femåringar. Bliss Pooh e. Baltimore-Electro är äntligen tillbaka igen och gick en fin felfri runda i 0,80 hoppning i fredags med min medryttare Emelie Johansson. Bliss var riktigt glad och hoppade enkelt runt med bra marginal till hindren, som tycktes lite små :) Igår vann jag lätt B:1 dressyr med Nell e. Highcruiser- De Niro. Hon var riktigt, riktigt fin på framridningen. Tyvärr var banan ganska lerig och tung, så resultatet blev strax under 67 procent, men hon var lydig och fin hela vägen. Skulle önskat lite mer energi, så hade hon nog nått målet 70 procent. Men det kommer. Hon har gjort sju starter med mig och varit placerad sex gånger varav tre vinster, så facit är mer än godkänt. Hon är ju bara riden totalt tio månader så det behövs lite mer ork och muskler för att kunna starta lätt A. I helgen går min och Johans fina uppfödning Johnny Cash EM i fälttävlan. Ska bli väldigt spännande att följa. Jag tror och hoppas på ett bra resultat. Skickar med bilder på finaste Blissen och finaste Nell.

Stolpe ut, men nästa gång blir det stolpe in.

Publicerad 2015-08-15 07:36:00 i Allmänt,

Fälttävlanslandslaget hade inte sin bästa tävling i Aachen i veckan. Upplägget för i år är så väldigt olikt det upplägg ekipagen hade förra året. Vi var många som var kritiska till förra årets omfattande tävlande, där säsongen slutade med en koppel av skadade hästar. I år har landslagshästarna fått ta det betydligt lugnare och kanske delvis på grund av det, så blev det lite stolpe ut för ekipagen i Aachen. Men faktum är, att det är vid EM det gäller i år. Sverige måste göra en bra tävling, för att säkra hem en OS-biljett till nästa år. Annars blir det enbart individuella platser som gäller, ett scenario som ingen vill ha. Jag tror på årets upplägg. Jag tror, att ekipagen kommer väl förberedda till EM. Saras häst behöver träna sin banhoppning, annars gjorde de en bra tävling. Reality var för stark i hoppningen och förmodligen var det även därför hon sprang förbi ett smalhinder i terrängen. Ludde behöver putsa till dressyren, det fixar han. Johans häst fick ingen optimal tävling, men även där blir det förmodligen betydligt bättre med lite sista minuten trimning. Förhoppningsvis är inte EM banan lika trixig utan bjuder storgalopperande Johnny på lite bättre förutsättningar. Ekipaget är normalt sett säkra och snabba i terrängen. Och vem som blir fjärde ryttare återstår att se. Louise gjorde en bra tävling innan fallet och får sätta upp den ridningen på erfarenhetskontot. Det finns flera intressanta ekipagen annars att satsa på för Staffan. Jag tror ärligt, att de kommer att lyckas i EM. Stolpe in, tack.

Underbar helg

Publicerad 2015-08-01 21:08:00 i Allmänt,

Började helgen hos mamma i Norrköping. Hade en härlig fredagseftermiddag med shopping och gatumusikanter, som flockades på stadens alla torg och gator. Fick naturligtvis otroligt god mat och mamma verkar frisk och kry och hur pigg som helst. Hon har verkligen fått mer energi och styrka sedan kärlsprängningen de gjorde för ett halvår sedan. Sedan bar det av till Halmstad för att fira Eriks födelsedag. Vi träffades hemma hos honom på eftermiddagen och hade en pratstund om framtiden under tiden han öppnade sina presenter. Han ska börja plugga till lärare och det innebär ju en annan ekonomi och ett helt annat liv. Sedan gick vi till restaurang Tillsammans och åt en riktigt god middag och drack en hel del gott därtill. Jag älskar Halmstad på sommaren. Det vimlar av människor överallt och det finns så mycket att göra och se. Tog en lång promenad längs med Nissan efter maten. Jag längtar verkligen tillbaka emellanåt. Men livet är inte alltid så enkelt. Många olika saker styr våra liv och valen man måste göra är inte alltid enkla. Är så glad över att Erik verkar må så bra. Han är min stolthet. Skickar med en fin sommarbild jag tog på min promenad och en bild på Erik och hans vackra sambo Lisen. Lev väl därute.

Johnny är och förblir min uppfödning.

Publicerad 2015-07-10 19:05:00 i Allmänt,

Det är väldigt viktigt att få eloge som uppfödare. Jag blev glad när jag såg, att man skrivit en artikel om finaste, snällaste Johnny, men blev bestört när jag såg alla felaktigheter i det som skrivits. Johnny var min bäbis. Hans namn var mitt påfund helt och hållet. Vi hade två ston som skulle föla och jag kom på iden med Johnny Cash och Bonnie Cash, eftersom de var efter hingsten Business. Jag hade hand om Johnny från det han föddes tills han var sex år. Jag hjälpte till att rida och utbilda honom. Mamman Fontina var min tävlingshäst. Jag hittade henne på annons och köpte henne billigt, trots att hon hade gått 1.40 hoppning, pga att hon hade fått erlichios. Men som hon hoppade! Det var jag som valde hingsten, tillsammans med Johan. Johnny var ingen slump! Vi hade Business i stallet och vi båda uppskattade hans ridbarhet och vänlighet. Men inte att förringa var, att Nisse själv och hans pappa Stubin hade väldigt fina resultat i fälttävlan. Business storlek spelade också in i valet. För att vara angloarabiskt fullblod är han stor och rejäl med väldigt fina gångarter. Att Johnny skulle bli så stor som han blev förvånade ju naturligtvis, eftersom det var Fontinas första föl och hon själv är inte speciellt stor. Drömmen var ju, att föda upp en fin fälttävlanshäst såklart och vi båda lyckades med vår dröm! Jag var med och höll i Fontina när hon betäcktes på gården. Både jag själv och Johan var med när Johnny föddes. Det var ett lyckligt, underbart ögonblick. Vi höll om varandra och jag fick fullt med tårar i ögonen, för att det var så underbart med vårt andra stos agerande. Gamla Bonbon, som fått så många föl, lotsade förstföderskan Fontina genom födseln genom att gnägga djupt nere i halsen hela tiden. Jag hjälpte Johnny ur fosterhinnan, för att Fontina var lite medtagen. Jag gav honom hans första mjölk i en flaska, som jag mjölkade ur stoet. Jag satte på honom hans första grimma när det var dags för det. Vår son Erik var den första som satt på Johnnys rygg. Eftersom hästen var så vansinnigt snäll med allt, så slängde jag bara upp Erik en dag. Så gick det till! Att helt utesluta mig i alla artiklar om hästen gör mig mer och mer ledsen och upprörd. Det började med att mitt namn "försvann" ur FEI passet för ett antal år sedan. Och - Har journalister inget ansvar? Jag står ju som uppfödare i hästens pass. Hur svårt kan det vara? Att Johan förvränger den sanna historien om hästen och allt annat vi gemensamt lyckades med borde väl ha upphört att förvåna och göra mig ledsen vid det här laget. Men innerst inne vet han, om han tänker till bara lite litegrann, att det var en underbar, varm stund som vi båda delade när vi såg Johnny födas. Själv har jag inga problem att minnas, att det fanns många, många, många fina stunder i vårt 20 åriga äktenskap, som är värda att värna om. Oändligt många fler än de tråkiga på slutet och tiden därefter. Att detta med Johnny verkligen var ett sådant tillfälle. Vad hade det kostat honom, att nämna att han själv och hans före detta fru har fött upp Johnny? Förmodligen hade han vunnit betydligt mer respekt än vad han får nu, eftersom alla involverade i sporten vet sanningen. Reaktionerna på artikeln lät ju inte vänta på sig precis. Jag fick flera PM och sms innan jag själv lyckades hitta artikeln. Johan om någon vet, hur viktig Johnny är för mig och hur stolt jag är när det går bra för dem båda (!!!) Jag skickar alltid sms och gratulerar när det gått bra och har gjort så hela tiden. Är man bara uppfödare till ett fåtal hästar, så är ju prestationen med Johnny ännu viktigare för en själv. Ibland undrar jag, om inte vissa män kommer från en annan planet eller om de lider av minnesförlust när det gäller känslor och kärlek. Varför förtränga att man tidigare varit lycklig och förälskad i en annan människa? Jag är och förblir uppfödare till Johnny Cash likaväl som jag är mamma till Erik, den absolut finaste sonen vi kunnat få. Lev med det! Jag kommer att fortsätta vara stolt och glad över deras gemensamma framgångar på fälttävlansbanorna.

Min krutgumma till mor.

Publicerad 2015-06-29 20:31:00 i Allmänt,

Mamma är ett riktigt krutpaket. På bilden är hon på väg på sin första båtkryssning i livet. Man ska upptäcka nya spännande grejer även som 80 åring! Härligt att hon mår bra och orkar fara runt på besök i Dalarna. Själv jobbar jag häcken av mig. Vi har hur mycket som helst att göra just nu. Imorse hade vi 10 anhållna i länet, så det var bara att hugga i med glatt humör. Ibland känner jag en väldig frustration över, att jag aldrig vågat satsa på eget företag som tränare och hästförmedlare. När jag levde med mitt ex, så drev han ju företag och det var bra, att ha en fast inkomst (min alltså) att falla tillbaka på. Efter det var jag nog för feg och ville bevisa, att jag kunde klara mig själv och även då var ju det fasta jobbet härligt att ha. Jag tror, att jag hade klarat mig alldeles utmärkt som egen företagare. Jag har ju haft Tip Top Horses på sidan om i flera år, men tiden räcker ju inte till när man jobbar heltid med annat. Men det retar mig lite, att jag inte satsat för fullt. Mamma har ju bevisat att man kan satsa även nu. Älskade mamma.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela