tinalundin.blogg.se

Här bloggar jag om mitt arbete som kriminalinspektör och om mitt stora intresse hästar.

Att vara en god ledare.

Publicerad 2016-02-18 19:55:00 i Allmänt,

Jag tror verkligen, att många av oss hästtjejer är goda ledare, precis som vissa tidningsartiklar säger. Vi möts dagligen av ifrågasättande från våra älskade hästar och för det mesta tänker vi nog inte ens på det, utan vi agerar bara instinktivt. Vi korrigerar utan att tänka oss för. Jag har ett underbart sto, min fina Nell. Hon har ända sedan hon kom för drygt ett år sen varit snäll på alla sätt, men senaste veckorna har hon ifrågasatt sin plats litegrann. Inte så att det stör mig, utan jag blir mest full i skratt, men men. Jag har ägt henne ett år nu och det enda problemet när hon kom, var att hon hade svårt att stå stilla på gången och bli lämnad ensam. Hon har blivit mycket, mycket bättre även om hon fortfarande trivs bäst i sällskap. Förmodligen beror det här på, att hon är uppväxt i flock och mer eller mindre alltid haft sällskap. Hon är riden drygt ett år och hon har ändrat sig väsentligt i kroppen. Hon är fint musklad idag och orken är väldigt mycket bättre och med konditionen har den första trotsperioden infunnit sig. Hon har aldrig någonsin gått emot i ridningen. Hon är ridbar och gör alltid sitt bästa och lyder skänkeln bra. Hon är en tuffing i hagen. Tog över kommandot, trots att stoet hon går med är tre år äldre. Hon visar sitt övertag varje morgon det serveras hö i hagen, genom att flytta på det andra stoet mellan högarna några gånger innan någon av dem får äta. För en tid sedan kom hon plötsligt inte fram till ingången, när det var dags att gå in på eftermiddagen, trots att hon alltid stått längst fram tidigare. Hon vände rumpan till, när jag försökte gå fram mot henne. Jag löste det problemet genom att nonchalera henne och ta in det andra stoet. I vanliga fall leder jag dem tillsammans. Det passade inte damen, så nu står hon längst fram igen. Hon fick också en liten morot när hon kom fram de första gångerna och klapp på halsen, men jag jagade inte efter henne i hagen. När sådant här händer får man inte bli stressad och visa det, utan man måste vara helt lugn och hästen ska komma fram till en själv. Det tog någon vecka, men nu är allt som vanligt igen. Hon har även försökt "trycka bogen" mot mig vid några tillfällen senaste tiden, när jag gått bredvid, vilket hon inte försökt med tidigare. Hästar får aldrig göra så. De får aldrig gå förbi ledaren eller försöka flytta på ledaren. Det löste jag snabbt genom att leda henne och ha ett spö i ena handen. Varje gång hon försökte trycka bogen mot mig fick hon ett lättare slag med spö på bogen. Slaget kom omedelbart som hon försökte trycka ut bogen. Även det provet klarade jag enkelt efter några försök från damen. Igår ledde jag båda hästarna från hagen. Båda gick lugnt och stilla på varsin sida upp mot stallet, precis som vanligt. När jag var tio meter från stallet så ställde sig Nell plötsligt, helt utan förvarning, rakt upp i luften på bakbenen. Hon har aldrig gjort så tidigare. Jag tog grimskaftet och slog ett slag mot henne, innan hon hann landa med frambenen igen. Hon såg uppriktigt chockad ut, eftersom jag i princip aldrig slår mina hästar, varken från marken eller i ridningen. Jag ledde in henne i stallet och hon gick lugnt och snällt på långt grimskaft. Direkt efter skrittade vi ut i skogen på hellång tygel i en timma. Jag tror inte fröken kommer att göra om det där. Om man ska korrigera en häst, måste korrigeringen komma inom några sekunder annars förstår inte hästen varför den får bestraffning. Hästar förstår egentligen bara två saker - belöning och bestraffning. Belöning är allt från att få skritta på lång tygel efter att ha jobbat en stund, få klapp och beröm, få mat m.m m.m. Sådana här gånger brukar jag tänka på, hur lätt det är att det blir fel med unghästar, om man inte vet exakt vad man ska göra och när. Jag har lärt mig mycket om korrigering av min exman Johan, som jobbar professionellt med hästar. Just det där, att man måste vara snabb i alla korrigering. Nu när jag är ensam om att ta emot unga hästar och utbilda dem, så är det jag som måste vara den som bestämmer, så jag har lärt mig under åren hur jag bäst löser problemen. Vi tjejer kan sällan korrigera på samma sätt som starka karlar, utan vi måste tänka ut egna sätt att nå samma resultat. Hästar är stora djur och kan lätt bli farliga, om de får ta över kommandot. Man måste vara ledare. Man ser det här med ifrågasättandet av dominansen i deras ögon. De får en speciell mörk blick i ögonen. Jag tror min älskade häst haft sin första och förhoppningsvis sista lilla trotsperiod. Hon har testat - är det du eller jag som bestämmer? Tror damen snart återgår till att vara snäll och inordnad i ledet igen. Hon får nöja sig med att styra i hagen. Och vad gäller starka ston - I love them. Jag köper nästan bara sådana. :) de blir de absolut bästa tävlingshästarna. Man vänder bara energin och den egna viljan till tävlingsmomentet.

Att verkligen älska sin häst

Publicerad 2016-02-11 19:53:00 i Allmänt,

Fick fantastiska nyheter om Blissen idag. Han har stått i Halmstad i nästan två månader nu. Veterinär Per sa från början, att Bliss hade femtio procents chans att bli bra. Jag ställdes inför att en veterinär i princip hade dömt ut hästen och sedan Pers något bättre prognos iallafall. Jag förstod redan då, att det skulle bli en dyr affär. Försäkringen tar ju tack och lov det mesta av behandlingarna, men dessutom var jag tvungen att stalla upp Bliss i ett konvalscentstall i närheten av Pers klinik, eftersom jag har 65 mil enkel väg dit. Jag resonerade med mig själv en stund, men insåg att jag aldrig skulle kunna slakta Bliss utan att ge honom en ärlig chans. Tomas hejade på mig. Han vet, vad Bliss betyder för mig. Och ok, det kostar att ha honom i Halmstad, men han blir professionellt omhändertagen, får stimulans genom att gå i sjukhage, skrittmaskinen och på bandet. Jag är så tacksam och glad för att Håkan och Gabby hade plats och tid för min fina pojk. Jag hade aldrig kunnat ge Bliss det de ger honom varje dag. Håkan påstår visserligen, att Bliss har någon slags diagnos, vilket jag bara kan hålla med om. Det är ju anledningen till att han är skadad. Har man aldrig alla fyra hovar i backen samtidigt så blir man lätt skadad. Idag fick jag iallafall veta, att ledvätskan är betydligt bättre, han har varit ohalt i 3-4 veckor och det ser faktiskt ut som att det verkligen är på rätt väg. Har jag tur, ska han börja ridas om några veckor. Eller förresten - tur och tur...... Hmmmm. Det blir dubbla hjälmar och säkerhetsväst. Jag är så glad över, att jag aldrig har så kallade A1 försäkringar på mina hästar, så jag jag måste ta ställning till att välja den enkla vägen att döma ut en häst för att få ut pengar. I Bliss fall hade jag kunnat få honom utdömd via den första veterinären och jag hade kunnat få pengar till en ny häst. Men fy vad det är vidrigt egentligen. Jag undrar hur många hästar, som slaktats i onödan, för att ägarna vill gå vidare och köpa något nytt. Nej, det är inget för mig. Mina hästar är mina bäbisar och med en bra veterinär, som tror på det nästintill omöjliga får de alla chanser de är värda vid eventuella skador. Nell var väldigt fin idag. Hade hela 70 meters ridhuset för mig själv. Underbart. Hon har lite jobbigt med den förvända galoppen och eftersom vi börjat med bytena, så blir det ett enkelt val för henne :) Men traven börjar ta form. Bättre schvung och hon kan trava långsamt med uppåtgående rörelser en stund nu, vilket känns väldigt lovande. Härligt.
Skickar med ett foto på Blissen.

Respekt.

Publicerad 2016-02-06 11:20:00 i Allmänt,

Ibland undrar jag litegrann över mänskligheten. Var är respekten för andra människor? Det kan gälla småsaker i vardagen, som att uttrycka sig illa inför arbetskollegor, så att någon känner sig kränkt och utpekad. Tyvärr har jag märkt, att problemen ökar i takt med att orutinerade personer får chefstjänster inom polisen. Jag har en mängd exempel, men av hänsyn till inblandade så väljer jag att avstår från att berätta om dem. Att styra och ställa över äldre kollegor inom ett område man verkligen inte behärskar är problematiskt. En orsak till problemen är ju naturligtvis att de nya cheferna inte fått någon utbildning eller har bristfällig utbildning i indirekt eller direkt ledarskap. Att vara chef kan nog många, men att vara en god ledare kräver kanske lite känsla och erfarenhet? Detta resulterar i att många kollegor tappar stinget och helt enkelt vill byta arbetsplats eller sluta helt. Jag undrar ganska ofta vart vi är på väg. Erfarenhet, kunskap och rutin värdesätts inte längre. Alla hamnar i en rävsax. Vi har haft ivriga diskussioner i min ryttarförening också, om detta med ridhuset och att visa respekt för varandra. De senaste tre gångerna jag försökt åka till ridhuset för att träna delar av ett nytt dressyrprogram med Nell har 1. En ryttare byggt hinder på medellinjen på fria ridtiden. 2. En ryttare kommit in för att börja bygga till hoppträningen en kvart innan utsatt tid. För oss som stressar från jobbet för att hinna rida innan organiserade träningarna, är denna extra kvarten väldigt värdefull. 3. Två tränare haft privata lektioner i ridhuset samtidigt. Behöver jag säga mer? Har lyft frågan nu till ansvariga och hoppas att det kommer klara regler om vad som gäller. Men min fråga kvarstår. Var är respekten för andras tränande och mål med sin ridning? Resultatet av detta blev iallafall att jag strukit mig från tävlingen nästa helg, eftersom jag inte känner mig förberedd att ställa min häst inför debut på lång bana och debut på regional nivå. Lev väl där ute och fundera över ordet respekt. Kram.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela