tinalundin.blogg.se

Här bloggar jag om mitt arbete som kriminalinspektör och om mitt stora intresse hästar.

Att vara en god ledare.

Publicerad 2016-02-18 19:55:00 i Allmänt,

Jag tror verkligen, att många av oss hästtjejer är goda ledare, precis som vissa tidningsartiklar säger. Vi möts dagligen av ifrågasättande från våra älskade hästar och för det mesta tänker vi nog inte ens på det, utan vi agerar bara instinktivt. Vi korrigerar utan att tänka oss för. Jag har ett underbart sto, min fina Nell. Hon har ända sedan hon kom för drygt ett år sen varit snäll på alla sätt, men senaste veckorna har hon ifrågasatt sin plats litegrann. Inte så att det stör mig, utan jag blir mest full i skratt, men men. Jag har ägt henne ett år nu och det enda problemet när hon kom, var att hon hade svårt att stå stilla på gången och bli lämnad ensam. Hon har blivit mycket, mycket bättre även om hon fortfarande trivs bäst i sällskap. Förmodligen beror det här på, att hon är uppväxt i flock och mer eller mindre alltid haft sällskap. Hon är riden drygt ett år och hon har ändrat sig väsentligt i kroppen. Hon är fint musklad idag och orken är väldigt mycket bättre och med konditionen har den första trotsperioden infunnit sig. Hon har aldrig någonsin gått emot i ridningen. Hon är ridbar och gör alltid sitt bästa och lyder skänkeln bra. Hon är en tuffing i hagen. Tog över kommandot, trots att stoet hon går med är tre år äldre. Hon visar sitt övertag varje morgon det serveras hö i hagen, genom att flytta på det andra stoet mellan högarna några gånger innan någon av dem får äta. För en tid sedan kom hon plötsligt inte fram till ingången, när det var dags att gå in på eftermiddagen, trots att hon alltid stått längst fram tidigare. Hon vände rumpan till, när jag försökte gå fram mot henne. Jag löste det problemet genom att nonchalera henne och ta in det andra stoet. I vanliga fall leder jag dem tillsammans. Det passade inte damen, så nu står hon längst fram igen. Hon fick också en liten morot när hon kom fram de första gångerna och klapp på halsen, men jag jagade inte efter henne i hagen. När sådant här händer får man inte bli stressad och visa det, utan man måste vara helt lugn och hästen ska komma fram till en själv. Det tog någon vecka, men nu är allt som vanligt igen. Hon har även försökt "trycka bogen" mot mig vid några tillfällen senaste tiden, när jag gått bredvid, vilket hon inte försökt med tidigare. Hästar får aldrig göra så. De får aldrig gå förbi ledaren eller försöka flytta på ledaren. Det löste jag snabbt genom att leda henne och ha ett spö i ena handen. Varje gång hon försökte trycka bogen mot mig fick hon ett lättare slag med spö på bogen. Slaget kom omedelbart som hon försökte trycka ut bogen. Även det provet klarade jag enkelt efter några försök från damen. Igår ledde jag båda hästarna från hagen. Båda gick lugnt och stilla på varsin sida upp mot stallet, precis som vanligt. När jag var tio meter från stallet så ställde sig Nell plötsligt, helt utan förvarning, rakt upp i luften på bakbenen. Hon har aldrig gjort så tidigare. Jag tog grimskaftet och slog ett slag mot henne, innan hon hann landa med frambenen igen. Hon såg uppriktigt chockad ut, eftersom jag i princip aldrig slår mina hästar, varken från marken eller i ridningen. Jag ledde in henne i stallet och hon gick lugnt och snällt på långt grimskaft. Direkt efter skrittade vi ut i skogen på hellång tygel i en timma. Jag tror inte fröken kommer att göra om det där. Om man ska korrigera en häst, måste korrigeringen komma inom några sekunder annars förstår inte hästen varför den får bestraffning. Hästar förstår egentligen bara två saker - belöning och bestraffning. Belöning är allt från att få skritta på lång tygel efter att ha jobbat en stund, få klapp och beröm, få mat m.m m.m. Sådana här gånger brukar jag tänka på, hur lätt det är att det blir fel med unghästar, om man inte vet exakt vad man ska göra och när. Jag har lärt mig mycket om korrigering av min exman Johan, som jobbar professionellt med hästar. Just det där, att man måste vara snabb i alla korrigering. Nu när jag är ensam om att ta emot unga hästar och utbilda dem, så är det jag som måste vara den som bestämmer, så jag har lärt mig under åren hur jag bäst löser problemen. Vi tjejer kan sällan korrigera på samma sätt som starka karlar, utan vi måste tänka ut egna sätt att nå samma resultat. Hästar är stora djur och kan lätt bli farliga, om de får ta över kommandot. Man måste vara ledare. Man ser det här med ifrågasättandet av dominansen i deras ögon. De får en speciell mörk blick i ögonen. Jag tror min älskade häst haft sin första och förhoppningsvis sista lilla trotsperiod. Hon har testat - är det du eller jag som bestämmer? Tror damen snart återgår till att vara snäll och inordnad i ledet igen. Hon får nöja sig med att styra i hagen. Och vad gäller starka ston - I love them. Jag köper nästan bara sådana. :) de blir de absolut bästa tävlingshästarna. Man vänder bara energin och den egna viljan till tävlingsmomentet.

Kommentarer

Postat av: Mira

Publicerad 2016-03-20 19:49:30

Jag håller med dig när det gäller att man måste vara snabb i korrigeringen!
Jag är bara 156cm lång och väger runt 60kg, om min bjässe på 169cm i mankhöjd och närmare 650kg skulle få ta övertaget så blir det direkt livsfarligt för mig att hantera!

Min häst har haft en sån knäpp nu i vinter, där han från ingenstans blivit lite odräglig att ha att göra med på marken, han tränger bort en, försökt gå rätt över mig och börjat ge mig tjuvnyp!
Jag korrigerar direkt på sekunden, han får inte göra så!
Nästa gång springer han över mig och då är jag mos!

Det börjar tack och lov försvinna nu, men ibland får han blackouts.

Jag funderar på om det är någon försenad trotsålder som kommer nu då han vart hur trevlig som helst sedan jag tog honom som 5-åring (han är 8 nu).

Men jag vet inte!

Hoppas att Nell skärper sig snart!
Ska bli kul att ses på tävlingsbanorna framöver, såg att du också var anmäld till Gagnef den 17e :)

Kram Mira och Casanova

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela