tinalundin.blogg.se

Här bloggar jag om mitt arbete som kriminalinspektör och om mitt stora intresse hästar.

Fälttävlansdressyr - annorlunda eller lika?

Publicerad 2016-07-24 07:57:00 i Allmänt,

Dömde 48 hästar vid fälttävlansveckan i Flyinge. Måste framföra en del saker, som jag funderat över. Jag dömde en hel del av hästarna även 2015 och kunde se väldiga förändringar hos en del av dem. Om jag börjar med det positiva, så finns ryttare som verkligen är på rätt väg med den unga hästens utbildning (Sara Algotsson, Louise Jähde, William Nilsson-Fryer, Viktoria Carlerbäck, Sandra Gustafsson m.fl m.fl) De har utvecklat sina hästar väl under året. Visserligen faller några av de unga hästarna fortfarande bakom lodplan och de kanske missade något tekniskt i programmen, men man ser avspändhet och arbete från bakbenen, så de är på helt rätt väg. Det var ett flertal unga ryttare som red föredömligt också. Med fina, mjuka händer och med lösgjorda hästar. Där får man nog ge en eloge till bland andra Anne Persson, Piia Pantsu och Gunilla Fredriksson, som matchar dem väl och är noga med det som är viktigt för framtiden. Framtiden ser verkligen ljus ut, mycket tack vare god matchning av bra tränare. Att nämna är väl blott 14 åriga Alice Andersen, som med föredömlig, mjuk ridning och iskalla nerver vann den internationella enstjärniga klassen på pappa Jons fina Lavendel. En tjej, som med rätt uppbackning, kommer att rida mästerskapen framöver. Men det var mycket negativt att se också tyvärr. Hästar som jag verkligen tyckte om förra året, kom nu in med korta halsar, ofta bakom lodplan, spända ryggar och oaktiva bakben med handbromsande ryttare. Det syntes även tydligt i terrängen, där de "sprang upp i handen" på sina ryttare och löpte ganska okontrollerat mellan hindren. Ryttarna red med korta tyglar och spända sitsar. Det kan bero på mycket. Hästen har ett tufft temperament kanske och blir uppjagad av själva tävlingssituationen. Men då är min befogade fråga - Varför forcera upp dessa hästar i klasserna? Varför inte befästa dem i lätt klass eller enstjärnigt, så man hittar avspändheten i dressyren och terrängen genom att ge dem lättare uppgifter? Är inte målet för de flesta att få fram en häst, som hävdar sig väl internationellt? Även fälttävlan tycks ha drabbats av någon hysteri, där årgångschampionaten, unghäst-VM och annat styr så att man ger avkall på utbildningen. Måste en sexårig häst gå enstjärnigt och en sjuårig häst debutera tvåstjärnigt, om den inte är klar, varken fysiskt eller psykiskt? I tvåstjärnigt rider man ett program i dressyren som motsvarar msv C och för mig innebär det mer samling, bärighet och balans i gångarterna, vilket tyvärr saknades hos en hel del. I och för sig, ser man samma problem ute på "vanlig" dressyr i msv C, så det är inte unikt för fälttävlan. Det visades till och med upp hästar, som inte arbetade ett steg i form, med eftergivenhet. Att döma snällare för att det är fälttävlansdressyr främjar inte kravet på utbildning i hästens takt. Det blir kanske en smärre chock när man startar utomlands, och får betydligt sämre resultat. För är det något som främjas internationellt så är det just avspändheten, energin och förmågan att uppvisa förändringar i gångarterna. Kontrollerad spänning anses ok, vilket vi domare ofta ser lite olika på, vilket också visade sig vid bedömningarna i Flyinge. Där får vi diskutera och lära av varandra för framtiden. Sylvia, Kicki och jag hade intressanta diskussioner om detta efteråt. Vi diskuterade bland annat problemet med hästar som uppvisas bakom lodplan genom hela programmet. Just där ser vi de flesta hästar vi domare är oense om. Kravet på eftergivenhet och aktiva bakben kvarstår, vilket vi är rörande överens om. Sen dömer en del av oss tuffare mot hästar som uppvisas i denna form. Jag kan inte ge en sådan häst 70 procent, oavsett flashig gång eller tekniskt väl uppvisat program, utom möjligtvis i de allra lättaste programmen om allt annat är bra. Formen är felaktig. Dessa skillnader vad gäller bedömningen av formens betydelse ser man ofta på tävling. Personligen anser jag, att dessa diskussioner ger väldigt mycket. Jag dömer ofta med flera domare och tycker att detta med eftersnacket för oss framåt. När jag dömde nationell ponny senast var vi tre domare och hade inte en enda häst av trettio vi behövde diskutera efteråt, (mer än fem procents skillnad) eftersom vi var så ense med varandra. Vi valde att göra det iallafall för att få en ännu bättre samsyn. På Strömsholm var vi två domare och hade bara en enda häst vi behövde prata om efteråt. Där visade det sig, att hästen hade ojämna steg i skritten, vilket domaren vid C har mkt svårt att se i enstjärniga programmet eftersom mellanskritten bara syns rakt framifrån och bakifrån. Domaren på långsidan ser ju detta väldigt bra och drog ner där. För övrigt anser jag det helt galet att sitta på långsidan i det tvåstjärniga programmet med skolorna på långsidan. Det är omöjligt att göra en korrekt bedömning av en skola därifrån. Man får helt enkelt sätta sex på de flesta, för att man inte kan se ordentligt. Det går att se om det är mer åt skänkelvikning eller om hästen är förböjd i halsen, men det är svårt att bedöma i övrigt. Det hade varit mycket bättre att placera båda domarna på kortsidan. Tyvärr är det ju bestämt att vi ska sitta så, när vi bara är två. Dessutom är det inte ok att döma fälttävlansdressyr annorlunda än "vanlig" dressyr mot de som i fälttävlan visar upp avspända hästar, som arbetar korrekt genom kroppen. De ska ha ett klart försprång inför hoppningen och terrängen, eftersom de utbildat sina hästar på ett riktigt sätt. Jag har ridit fälttävlan själv och vet vilka tuffa krav, som ställs på hästarna, eftersom de måste prestera i tre grenar. Jag har själv ridit fullblod, som knappt gick "på tygeln", men jag har också ridit hästar, som alltid legat med i toppen efter dressyren, trots ganska mediokra gångarter. Fälttävlan går hela tiden framåt och sporten utvecklas verkligen och ska vi hänga med internationellt, så måste ryttarna vara med i täten redan efter dressyren. Titta på de ryttare som alltid är med "där framme" efter dressyren. Titta och lär. Se tex Frida, Sara, Louise och Ludwig. Titta och lär. En del av dem har det inbyggt, helt naturligt men en del av dem har fått träna sig till att bli duktiga dressyrryttare. Allt går om man har rätt mål med sin ridning och rätt tanke vad gäller den speciella häst som man just utbildar. Och till sist - Jag måste framhålla Louise ridning i Flyinge. Tillbaka efter en svår bäckenolyckan och red mest avspänt av alla! Ett sant föredöme! Hennes sits i terrängen är guld värd. Det märks att hon utbildats av ett proffs. Staffan har nu äntligen tagit ut sitt lag till OS. Det gör ont i hjärtat att inte Johnny fick vara med hela vägen. Tror han och Johan hade gjort bra ifrån sig. Det var liksom dags för dem. Men jag tror på alla fem nominerade och jag tror på medalj. Heja Sverige!

Kan vi stå upp för svensk polis idag?

Publicerad 2016-07-20 13:49:00 i Allmänt,

Jag har alltid stått rak i ryggen och varit stolt över att vara polis. Visst har det hänt ett och annat under mina trettio år i statlig tjänst, som gjort att jag fått försvara mitt yrkesval inför vänner och bekanta, men för det mesta har det då varit enskilda polismän, som missuppfattat sin roll i samhället och som agerat utan stöd från oss andra poliser. Men idag känns det tungt och tufft och för första gången någonsin har jag allvarligt funderat på att sluta. Jag kan inte stå upp för att vi inte har några ingripandepoliser att skicka när människor ringer in och skriker efter hjälp. Jag kan inte stå upp för att vi lägger människoöden i våra balanshögar på utredningsavdelningarna. Kvinnor och barn som blir slagna i hemmet får inte sina ärenden utredda inom rimlig tid. Jag kan inte stå upp för, att poliser i full mundering "fryser läget " och väntar utanför områden där stenkastning och skadegörelser är en daglig företeelse. Det finns mycket mer, som jag inte kan acceptera att dagens polis tvingas göra eller kanske allra mest, tvingas att inte göra. Jag har en chefstjänst och i min roll ingår att vara lojal mot arbetsgivaren, vilket jag är och har varit i alla år, men jag har levt i ett slags akutläge i sju år nu och ser ingen ljusning. Vi skulle, enligt mig, behöva cirka 5000 nya poliser i landet för att klara våra uppdrag. Vi gör det allra, allra viktigaste och hanterar en akut situation någonstans, för att skapa nya akuta situationer därifrån vi tog resurserna. Men nu måste vi alla i samhället reagera och ta tag i svensk polis problem, innan det är försent. Att ta in en mängd poliser på Polishögskolan hjälper inte i det akuta läget. De kommer inte att vara fullt aktiva förrän om några år. Vad händer innan dess? Överallt och jag menar verkligen överallt saknas personalresurser. Man har inrättat nya avdelningar som ska fyllas med personal, trots att det saknades personal sedan tidigare på de befintliga avdelningarna som fanns. Statusen måste höjas, lönerna måste höjas, så att alla utbildade poliser stannar kvar och de som slutat vill komma tillbaka igen. Någon måste se över den beryktade omorganisationen. Blev det bra eller kommer det att bli bra? Om inte, gör något åt det. Svenska politiker måste inse, att vi snart riskerar att förlora greppet om brottsligheten och allmänhetens beskydd. Om inte något görs. Vilket samhälle vill Du ha? Jag vill kunna fortsätta vara stolt över mitt yrkesval.

Livet är fullt av hästar.

Publicerad 2016-07-08 09:39:00 i Allmänt,

På språng mot Flyinge och fälttävlansveckan, där jag ska agera dressyrdomare i flera klasser och dessutom vara speaker. Det är så otroligt roligt att kunna hänga med i sporten, trots att jag inte rider fälttävlan själv längre. Min balanssjukdom Minieres satte stopp för den karriären för länge sen. När jag insåg, att det inte funkade längre avslutade jag karriären med att galoppera felfritt runt en Msv A bana ( numera tvåstjärnigt) i Baldersnäs med mina dåvarande hästar Bea, som bara var sex år och fullblodet Zentur. Sedan sålde jag dem direkt därefter. Jag saknar verkligen känslan emellanåt. Den där adrenalinkicken som bara terrängen kan ge. Men samtidigt är det bättre att sluta med fanan i topp istället för att börja bromsa sig runt banorna och få alla att tycka, att man borde sluta. :) Numera är det unghästutbildning som gäller för mig. Jag rider fina hästar upp till msv B dressyr och/eller lätta hoppningar och sedan säljer jag dem. Ambitionerna att tävla högre finns inte längre. Jag är väl helt enkelt för bekväm och hoppning har aldrig varit min starka sida, även om jag ridit 1,40 tidigare. Det berodde nog mer på, att jag hade väldigt fina hästar och att jag var ganska duktig på att bara följa med. Eller som min dåvarande tränare Ted Nätterqvist uttryckte det, när jag tränade Fernet af Kreffe för honom en gång och vi hoppade rejält stora hinder "-Tina, denna hästen går svår hoppning trots att du rider". Hahaha. Det uttrycker nog kapaciten hos mig ganska bra. Men däremot är jag en jäkel på att rida unga hästar, så att de blir lätta att rida för andra. Man ska hitta det man är bäst på och utveckla det! Skickar med en bild på min fina Nell, 6 år e.Highcruiser-De Niro som är på god väg mot msv C starten. Hon gör fina byten redan, så målet är debut i msv B nästa år.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela